Idag har jag nått nya höjder med mitt bakande.
gjorde en stor surdeg, i vanliga fall brukar jag ha en liten snutt som jag sakta expanderar pö om pö, enligt johans recept (se nedan), men den här gången gjorde jag en på kanske 6 dl rågmjöl och 1 liter vatten. lät den stå i rumstemperatur i ett dygn, sedan tillsatte jag ungefär 4 dl dinkelmjöl och 4 dl vatten till, så surdegen hela tiden är ganska lös liksom. efter ytterligare ett dygn är degen bubblig och luftig, då tillsatte jag ungefär 3 dl grov tysk dinkelmüsli, en halv dl linfrön, och en halv dl solrosfrön. sen smulade jag ned kanske 5-10 gram jäst i en rejäl matsked honung och en dryg matsked salt, rör runt där lite så jästen löser sig i honung och salt. slutligen rörde jag i grovt rågmjöl tills det blev en bra klibbig degkonsistens. då hällde jag över det i två brödformar klädda i bakpapper. Sedan plattade jag till degen med ganska mycket extra vatten så ytan inte ska torka ut under jäsningen. jag lät bröden jäsa under dagen, ungefär 10 timmar, men jag tror att typ 4-6 timmar egentligen räcker.
sedan bakade jag av dem i ugnen i kanske 180 grader, men jag har gasugn så det är svårt att säga. de var i alla fall inne i kanske en timme som de var, i formarna. sedan tog jag ut dem ut formarna, och "skalade av" bakplåtspappret och lät dem stå i ungefär 20 minuter till. Tack vare detta får de en härlig krispig och lite seg yta.
tack vare att man har lite jäst i blir den också lite fluffigare än rent surdegsbröd, och tack vra müslin får man lite frön och gryn och även russin, vilket jag tycker är gott till den här ganska sura degbasen. men man kan såklart hoppa över russinen och bara ha dinkelflingor och nötter/frön.
söndag 16 december 2007
onsdag 5 december 2007
På vägen hem.
Vintertid finner jag av någon anledning alltid nattliga promenader mer trösterika än de i dagsljus. Eller ja, de behöver nödvändigtvis inte föredra sig nattetid, mörkret faller ju redan runt tiden för eftermiddagsfikan, och det är till sist själva mörkret jag är ute efter.
Trots att vätan är lika påträngande och kylan och blåsten oftast värre än dagtid, så blir fulheten av någon anledning lite mindre brutal i mörkret. Det är som att när omgivningen är bestulen på all sin skönhet, som alltid ger mig lugn, får själen förlita sig till sina egna inneboende förmågor att skapa bilder.
Promenaden över västerbron är nästan mer svindlande en tidig kväll i december än den är en junimorgon. Man bänder om det vindpinade hörnet efter den där eländiga busshållplatsen. Efter det där övergångsstället som jag alltid svär över i nedförsbacken under sommarhalvårets stressade morgonfärder på cykeln. Då, när man är förbi det övergångsstället, då börjar det storstilade.
Det mest fascinerande, har jag på sistone lärt mig tycka, är hur ljuset som nattetid belyser brons bågar underifrån, liksom bryter upp över broräcket och skapar en slags mur av ljus, tydligt avgränsad och lätt att värja sig ifrån. Allra bäst trivs jag dock den sista snutten innan bron börjar löpa över Långholmen. På det stycket har nämligen en lång rad gatlyktor gått sönder, och av någon barmhärtig anledning undgått att bli lagade. Det har varit så i flera år, och jag fantiserar om att någon ansvarig själv har tagit promenaden över bron och upplevt lugnet, ljustystnaden och hur trösterik den är. Det är bara några tjugotal meter, men den där biten går jag alltid extra långsamt. Man ser färgskiftningarna i himlen så mycket tydligare därifrån. Över globen är det alltid lite ljusare, nästan åt det lila hållet. Och om det dröjer sig en gnutta dagsljus kvar, gör det öppningen mellan gröndal och västerort lätt marinblå, istället för det kompakta svarta.
Högalidskyrkans mäktiga torn målar en nästan spöklik silhuett mot mörkret och allt eftersom att jag börjar öka på takten igen nås jag succesivt av gatlyktornas sken, stadens egna ljus, ett par som kommer gående emot mig, pratandes om något vardagligt. De ser rakt på mig, och jag blinkar till, måste sluta sjunga för mig själv och återvända till rollen som storstadsmedborgare. Helt normal. Magin är bruten, jag kliver ut ur min målning och fortsätter längs långholmsvägen.
(Totalt off topic. Om det är någon hjälp så åt jag ett paket pepparkakor på vägen, och de var fantastiskt goda. Knäckiga och härliga, krispiga... mm jag tänkte också på ost under tiden.)
Trots att vätan är lika påträngande och kylan och blåsten oftast värre än dagtid, så blir fulheten av någon anledning lite mindre brutal i mörkret. Det är som att när omgivningen är bestulen på all sin skönhet, som alltid ger mig lugn, får själen förlita sig till sina egna inneboende förmågor att skapa bilder.
Promenaden över västerbron är nästan mer svindlande en tidig kväll i december än den är en junimorgon. Man bänder om det vindpinade hörnet efter den där eländiga busshållplatsen. Efter det där övergångsstället som jag alltid svär över i nedförsbacken under sommarhalvårets stressade morgonfärder på cykeln. Då, när man är förbi det övergångsstället, då börjar det storstilade.
Det mest fascinerande, har jag på sistone lärt mig tycka, är hur ljuset som nattetid belyser brons bågar underifrån, liksom bryter upp över broräcket och skapar en slags mur av ljus, tydligt avgränsad och lätt att värja sig ifrån. Allra bäst trivs jag dock den sista snutten innan bron börjar löpa över Långholmen. På det stycket har nämligen en lång rad gatlyktor gått sönder, och av någon barmhärtig anledning undgått att bli lagade. Det har varit så i flera år, och jag fantiserar om att någon ansvarig själv har tagit promenaden över bron och upplevt lugnet, ljustystnaden och hur trösterik den är. Det är bara några tjugotal meter, men den där biten går jag alltid extra långsamt. Man ser färgskiftningarna i himlen så mycket tydligare därifrån. Över globen är det alltid lite ljusare, nästan åt det lila hållet. Och om det dröjer sig en gnutta dagsljus kvar, gör det öppningen mellan gröndal och västerort lätt marinblå, istället för det kompakta svarta.
Högalidskyrkans mäktiga torn målar en nästan spöklik silhuett mot mörkret och allt eftersom att jag börjar öka på takten igen nås jag succesivt av gatlyktornas sken, stadens egna ljus, ett par som kommer gående emot mig, pratandes om något vardagligt. De ser rakt på mig, och jag blinkar till, måste sluta sjunga för mig själv och återvända till rollen som storstadsmedborgare. Helt normal. Magin är bruten, jag kliver ut ur min målning och fortsätter längs långholmsvägen.
(Totalt off topic. Om det är någon hjälp så åt jag ett paket pepparkakor på vägen, och de var fantastiskt goda. Knäckiga och härliga, krispiga... mm jag tänkte också på ost under tiden.)
måndag 3 december 2007
Surdeg Surdeg Surdeg
Alltså... De senaste veckorna har jag mest ägnat mig åt att försöka få mina surdegsprojekt att funka. Jag fick för mig att testa att baka brödet från Johans surdegskola , men först gick det mest ganska dåligt. Jag viste inte hur mycket 100 jävla gram mjöl var så jag tog lite på känn och sen... äh jag vet inte. Det gick dåligt i alla fall.
Sedan drog Paffe med mig till IKEA och jag passade på att (bland annat) köpa en köksvåg. Nu har surdegen blivit betydligt bättre. Allt blev liksom lättare och mer... tydligt. När man hade vågen alltså.
Jag blandade massor med solrosfrön, linfrön och hackade fikon i. Sjukt gott med nån konstig sur ost som jag köpte billigt på Vi telefonplan.
Men. Ja läs johans recept. Det har tagit ett par dagar, men jag tror lite att han har överdrivit alla jästider och så. Det står att man ska vänta i 4 dagar innan man börjar "mata" degen, men jag tror i själva verket att 3 dagar är mer lagom. Och sedan behöver degen som sådan bara jäsa i typ 4 timmar i formen, för sedan torkade i alla fall min ändå, så det jäste liksom inte mer hur som.
Men jag hade den å andra sidan inne i ugnen lite längre. Mitt resultat blev toppen, men jag antar att jag har en lång väg att gå tills jag kommer till vad t.ex. Martin skulle tycka var acceptabelt...
Sedan drog Paffe med mig till IKEA och jag passade på att (bland annat) köpa en köksvåg. Nu har surdegen blivit betydligt bättre. Allt blev liksom lättare och mer... tydligt. När man hade vågen alltså.
Jag blandade massor med solrosfrön, linfrön och hackade fikon i. Sjukt gott med nån konstig sur ost som jag köpte billigt på Vi telefonplan.
Men. Ja läs johans recept. Det har tagit ett par dagar, men jag tror lite att han har överdrivit alla jästider och så. Det står att man ska vänta i 4 dagar innan man börjar "mata" degen, men jag tror i själva verket att 3 dagar är mer lagom. Och sedan behöver degen som sådan bara jäsa i typ 4 timmar i formen, för sedan torkade i alla fall min ändå, så det jäste liksom inte mer hur som.
Men jag hade den å andra sidan inne i ugnen lite längre. Mitt resultat blev toppen, men jag antar att jag har en lång väg att gå tills jag kommer till vad t.ex. Martin skulle tycka var acceptabelt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
