Lisa startade den fina lilla blogtrenden att man ska avlägga "gröna löften" för året, men när jag läser både Lisas egna och några andra fellow blogares löften känner jag att jag i ärlighetens namn inte har så mycket jag kan förändra.
Inser att studentens skrala kassa och den barnlösa singelns ganska låga omsättning på mat och förpackningar också innebär att man är jävligt miljövänlig. Lisa lovar att inte flyga inrikes. Jag åkte till och med tåg till Oslo sist jag var ute och reste. Och alla har väl hört mig lovprisa nattåget till Berlin? Någon annan lovar att inte använda bilen mer än absolut nödvändigt. Jag kan väl möjligen lova att inte ta körkort i år heller, ett löfte som blir allt för lätt att hålla. Lisa lovar att bli bättre på att äta rester. Ja ni vet ju vad den här blogen heter. Jag är ganska bra på att äta rester, för att uttrycka det milt.
Någon lovar att inte köpa okolsyrat mineralvatten. Jag skulle aldrig göra något så fånigt in the first place. Visserligen köper jag loka fläder eller ramlösa skogshallon då och då, men det är för att jag verkligen älskar de där smakämnena, och jag har nästan helt slutat dricka cola light, vilket jag förut gjorde ganska mycket.
Lisa lovar också att sopsortera bättre. Jag sorterar faktiskt allt utom kompost, (fast att jag hatar att knata iväg till den där stationen... stora stora kassar med gamla konservburkar i skåpen) för vi har ingen här. Det vore dock jävligt bra (och lite kul, tycker jag som tycker att det är sjukt spännande att se en surdeg mogna, fatta då hur roligt det skulle vara att se sina äppelskrottar mogna till jord... shit det här måste bli mitt mission!).
Några andra lovar att inte ta onödiga påsar när de handlar, jag har snarare alltid slut på soppåsar så jag istället blir tvungen att köpa lite extra plastkassar för att inte behöva kasta soporna lösa i nedkastet. Det verkar ju inte mer värt att bära maten i tygkasse och sedan köpa soppåsar på rulle. Eller?
Slutligen, och det är här som min sko verkligen klämmer, lovar flera stycken att inte äta något kött. Känner man mig - officer i köttrådet, vegeterian-föraktaren, veganhånaren, köttälskaren framför andra, helt enkelt Den Ganska Onda Människan - vet man att det inte kommer att hända. Dock hindrar ju min skrala ekonomi mig från att äta nästan något annat än restprodukter och hästkött, och som jag tidigare påpekat är ju hästen död av en annan anledning än att den skulle bli mat. Typ den blev halt. Som gammal hästtjej som den hårda vägen har fått lära sig att ibland är det helt enkelt bättre för kusen själv att slippa leva.
Dessutom tänker jag stolt fortsätta äta det gotländska lammet som nu går att få tag på nästan överallt. Aldrig mer Irländsk lammstek.
Jag har dock två kors att bära här. Två punkter som är mina stora skamer.
1 Hittar jag latinamerikanskt nötkött till bra pris kan det hända att jag köper det. Särskillt som jag gör en caterin till någon annan. Detta skall upphöra med omedelbar verkan. Det är en liten uppoffring för det är sällan det händer redn från början. Men det är faktiskt ett löfte jag kan avge.
2 Inte sällan köper jag Irländsk nötfärs. Om man är en fattig tjockis, som måste göra GI-vänliga lunchlådor, är ju den lilla färsrätten, den frästa, den lilla järpen, den lilla chili con carnen så otroligt lätt att ta till. Och för mig är det jävligt svårt att välja rätt när den irländska kostar 29 och den svenska kostar 69 kr kilot. 69 kr kilot för kött är kanske inte så himla farligt tycker du, men för mig spelar det faktiskt roll. Det är lunchlådan för 10 kr eller lunchlådan för 30. Det gånger typ 100 på ett år (för så ofta äter jag färs) blir ändå 2 papp. Det är en hög alternativkostnad för mig. Och eftersom jag nu inte har någon bil, och aldrig flyger och alltid gör allt annat så förbannat bra, så tänker jag fortsätta äta den billiga färsen. För det är en hörnsten.
Vidare har vi de ekologiska grönsakerna, men jag köper alltid, och tänker fortsätta, köpa grönsaker enligt principen att svenskt icke ekologiskt är bättre än utrikisk ekologisk. Med sånt som typ inte finns svenskt (coctailtomater i januari) ska jag försöka ta det ekologiska alternativet, men ärligt talat. Pengarna återigen. Det är fan inte alltid man har råd.
Bananer äter jag aldrg ändå (GI 100! Hallå det är ju som socker! Då äter jag tusen gånger hellre riktigt socker! Banan kan dra. Ärligt talat fattar jag inte hur folk kan äta skiten över huvud taget...)
Aja. Sedan ska jag lova att alltid ta de ekologiska äggen, istället för att oftast ta de ekologiska äggen som jag gör nu. Men det har ju inte så mycket med miljön att göra, som att det är fördjävligt att man fortfarande har höns i sånna där äckliga små burar. Ägg är så himla billigt ändå, att de där 4 kronorna extra per förpackning faktiskt är helt försumbart.
Ok vi skrapade alltså ihop till:
Jag lovar att aldrig köpa utländskt kött (utom färs).
Jag lovar att bli bättre på att plocka de närproducerade grönsakerna (kanske blir en Årstiderna-låda snart..).
Jag lovar att ta den gröna istället för den bruna ägglådan.
(Vi vet ju alla hur skräckscenariorna ser ut, med flaxande tuffsiga höns, jag visar hellre de glada rackarna som värper till de gröna lådorna... )
Sådär ja. Nu ska jag äta den ekologiska pigham-julskinkan som jag köpte för 29 kr kilot såhär till trettondagen. Utmärkt fruko.. ehe.. lunch.
Fick en förfrågan om ett enkelt standardvalnötsbröd utan surdeg, ett som man kan göra på dagen. Det här är mitt vanliga som jag brukade göra på södran till Guds Taverna. Kommer också ihåg en minnesvärd kväll med norrbaggarna hemma hos Trude i Friedrischhein. Vi åt det på äkta klysch-vis med färska fikon och gorgonzolaost. Och med Serranoskinka och typ välmognad, nästan flytande opastöriserad brie. 
