På vägen hem.

Vintertid finner jag av någon anledning alltid nattliga promenader mer trösterika än de i dagsljus. Eller ja, de behöver nödvändigtvis inte föredra sig nattetid, mörkret faller ju redan runt tiden för eftermiddagsfikan, och det är till sist själva mörkret jag är ute efter.

Trots att vätan är lika påträngande och kylan och blåsten oftast värre än dagtid, så blir fulheten av någon anledning lite mindre brutal i mörkret. Det är som att när omgivningen är bestulen på all sin skönhet, som alltid ger mig lugn, får själen förlita sig till sina egna inneboende förmågor att skapa bilder.

Promenaden över västerbron är nästan mer svindlande en tidig kväll i december än den är en junimorgon. Man bänder om det vindpinade hörnet efter den där eländiga busshållplatsen. Efter det där övergångsstället som jag alltid svär över i nedförsbacken under sommarhalvårets stressade morgonfärder på cykeln. Då, när man är förbi det övergångsstället, då börjar det storstilade.

Det mest fascinerande, har jag på sistone lärt mig tycka, är hur ljuset som nattetid belyser brons bågar underifrån, liksom bryter upp över broräcket och skapar en slags mur av ljus, tydligt avgränsad och lätt att värja sig ifrån. Allra bäst trivs jag dock den sista snutten innan bron börjar löpa över Långholmen. På det stycket har nämligen en lång rad gatlyktor gått sönder, och av någon barmhärtig anledning undgått att bli lagade. Det har varit så i flera år, och jag fantiserar om att någon ansvarig själv har tagit promenaden över bron och upplevt lugnet, ljustystnaden och hur trösterik den är. Det är bara några tjugotal meter, men den där biten går jag alltid extra långsamt. Man ser färgskiftningarna i himlen så mycket tydligare därifrån. Över globen är det alltid lite ljusare, nästan åt det lila hållet. Och om det dröjer sig en gnutta dagsljus kvar, gör det öppningen mellan gröndal och västerort lätt marinblå, istället för det kompakta svarta.

Högalidskyrkans mäktiga torn målar en nästan spöklik silhuett mot mörkret och allt eftersom att jag börjar öka på takten igen nås jag succesivt av gatlyktornas sken, stadens egna ljus, ett par som kommer gående emot mig, pratandes om något vardagligt. De ser rakt på mig, och jag blinkar till, måste sluta sjunga för mig själv och återvända till rollen som storstadsmedborgare. Helt normal. Magin är bruten, jag kliver ut ur min målning och fortsätter längs långholmsvägen.


(Totalt off topic. Om det är någon hjälp så åt jag ett paket pepparkakor på vägen, och de var fantastiskt goda. Knäckiga och härliga, krispiga... mm jag tänkte också på ost under tiden.)