Tankar och pengar, popkultur och mat.

Läser en artikel i Gourmet om den nya matjournalistiken. Klas Ericsson och Anders Rydell pratar ömsom med vinskribenterna och till lika mina perifera bekanta i Stockholm Cru, och ömsom med ultranörden Jan Gradvall. De förra benäms tack vare sin hänsynslösa och nästan anarkistiska populärkulturella approach till vinprovande. De senare för hur han de senaste 15 åren glidit över från traditionell populärkultur (finns det något sådant) till matnörderi av rang.
Artikelförfattarna skriver att mat har blivit den nya identifikationskanalen nu när musiken har blivit tillgänglig för vem som helst. Att nu när du och du och jag kan ladda ned det nyaste och smalaste från musikscenen så måste de äkta nördarna hitta ett nytt område att parasitera på. Något att kocketera över, namedroppa och exkludera andra från.

Jag, som alltid varit lite av en medelmåtta på den alternativa musikscenen, får kalla kårar. Jag som släpade fötterna efter mig när Elin drog med oss på skivmässor i solnahallen tidiga lördagsmorgnar i mitten av 90-talet. Jag som alltid tyckt att Martin Gelin var en fjant (fast att,många personer vars omdöme litar på säger att han är dödstrevlig, vilket han helt säkert är) som har gett oss indiekids/klubkids/förväxta klubbkids/modeslavar ett dåligt namn genom sitt Von Oben-perspektiv och påklistrat passionerade engagemang.

Denna passion har gällt både sådant jag också älskar (typ indieband under redan nämnda 90-tal eller snoffsig amerikansk 80-talsinspirerad preppystil för två år sedan) och sådant jag inte förstår alls (eh, hiphop), och framför allt inte förstår varför han gillar. Observera att jag bara tar just denna Gelin-broder som ett exempel just för att han råkar finnas i min ganska direkta närhet. Gourmet-artikelns Jan Gradvall är ju egentligen nästan ett ännu bättre exempel på en person som alltid har förstört musikintresset för mig. En sådan som alltid ska slå en på fingrarna och säga att - Jasså, du tycker att det här är bra du ja. Det kunde man ju tänka sig. Du skulle bara höra det och det bandet som kom ett par månader/år innan. Det är inte så många som har hört dem, men det är ju från dem som ditt favoritband har tagit exakt all sin inspiration…

Det är för sånna jag har hukat mig hela mitt kulturmedvetna liv. Det är sånna som har fått mig att känna att det här med musik, som ju är mitt största intresse, det kommer jag ändå aldrig bli bäst på så det är lika bra att sluta. Och nu har de alltså gett sig på maten. På exakt samma sätt. Med en conesseurs ohejdbara svada mals det på om den och den restaurangen. Hur den och den kocken har blivit inspirerade av Honom, Mästaren.

Jag blir så trött. Jag har ju sett tendenserna förut. Jag har bara blundat, knipt ihop öron, försökt hänga på – mat är ju MITT område! Men jag kommer ju, som tidigare konstaterat, aldrig ha råd att äta på de där fina restaurangerna. Jag får brinna för maten på hemmaplan. Precis som de flesta andra kockar, vill jag tillägga.

Jag får helt enkelt inse att jag aldrig kommer bli en kännare. Av något alls. Lagom till att jag fick mitt i tio år efterlängtade DJ-genombrott är DJ-andet ohippt eftersom vem som helst (jag) kan få tag på det senaste. Nu är det matnörd man ska vara. Också det på ett sätt som jag aldrig kommer kunna vara. Jag kastar in handduken och teamar upp med Stockholm Cru istället.







(Och fortsätter att ge all kredd och alla props till Hanna Fahl som pratar om all bra populärkultur med samma omisskännliga entusiasm. Hon spelar in ett svar till visserligen jättebra låten Kär i en kickers som heter kär i en hipster, och ger sin släng av sleven till... ja t.ex. Martin G och hans gäng. Hon är också kvinnan som byggt (laga är fel ord) världens största Punchrulle. 15 kg gick den på)