Vår musik är som en gryta som stått och puttrat länge länge på låg värme, med några klassiska köttbitar som har legat där och göttat sig hur länge som helst så att de är helt möra, sådär så de bara smälter i munnen. Inte så svårt att få i sig, men omöjligt att inte älska. De är basen i själva grytan. Good Life och Show Me Love kommer liksom alltid vara med när jag spelar, även om Julia trött skakar på huvudet. Men folket älskar det.
De krispiga grönskerna är de där små tech house delikatesserna som man inte heller kan leva utan. Något som känns lagom pålitligt, som någon som måste finnas där men som ändå känns lite fräscht. Kanske inte de där bitarna som man blir allra galnast över men som man ändå skulle sakna om de inte var där. En och annan Kerri Chandler eller typ Thomas Andresson-dänga. Något av the Dalbäcks eller rent av nån kompakt-grej. Sedan kommer man till min favoritbit. De riktigt stora, rarea bitarna av det där fina superfärska köttet som man kanske bara har halstrat lite i pannan och sedan nästan bara garnerat tallriken med. En liten hög perfekta, köttiga kuber av välhäng biff som skurits i lite för stora bitar, så att man kanske måste ta dem lite i sänder, det är de där bitarna som gör att man längtar efter den där grytan, men man skulle aldrig vilja ha dem utan allt det andra. Då skulle det bli allt för svårsmält och lite tråkigt. Man vill inte ha The Rabbit Hole av Peter Horrevorts hela kvällen. Och man orkar bara Cat Scratch av Harlem en gång. Men de är ju å andra sidan det som håller en uppe.
Så Här kul var det några killar som hade sist vi spelade. Bilden är tagen av den fantastiskt begåvade Samuel Lind och är lånad från Trädgårdens hemsida.
Om man vill veta mer om dansmusik kan man kolla på den här fantastiskt informativa OCH roliga siten.
1 kommentar:
woohoo! we rule!
Skicka en kommentar